Idag, för exakt fem år sen, gick min kära farmor bort. Min mor ringde nyss och påminde mig om det på telefon. Hon och min lillsyster har idag gått till minneslunden hemma, och tänt två ljus för henne. Jag hade också velat göra det. Jag minns dagen så väl... Telefonen ringde och jag sprang för att svara. Det var min kompis mamma som pratade i andra änden av luren. Hon fråga hur det var och hur jag kände mig. Men inte visst jag vad hon menade med det. Så frågade hon om hon kunde få prata med mamma... Min tanke var då att mamma och hon planerade min och Saras födelsedag (hennes dotter som jag träffade första gången på BB) inte kunde jag tänka mig att farmor hade gått bort. Hon hade ju blivit bättre senast jag träffade henne. Mamma lade på luren och bad mig och min syster sätta oss tillsammans med henne i soffan. Jag blev så chockad att jag bara satt och stirrade rätt ut i luften. Jag kunde verkligen inte gråta även fast jag ville. Jag kommer ihåg hur känslig jag var det första veckorna, efter att jag hade fått beskedet. Farmor brukade alltid kalla mig för Flisan, och det var bara hon som gjorde det. Så en av mina klasskompisar läste det någonstans och tilltalade mig med det, och jag bröt ihop. Jag tror jag bara satt och grät konstant i en hel timme... Jag tog det ganska hårt! 

Hon var den enda i släkten som var mest lik mig, men jag hann tyvär inte bli tillräckligt gammal för att inse det och hinna umgås med henne. Jag har många gånger fått höra att hon och jag varit väldigt lika på många sätt, och jag blir så ledsen för att jag själv inte fick uppleva och se det. Jag tänker många gånger på hur roligt vi kunde ha haft det hon och jag. Många av det gångerna har slutat med att tårar har runnit ned för mina kinder... Jag saknar henne, det gör jag verkligen!