HMM.. HUR SKA JAG BÖRJA? Som många kanske vet, av de som känner mig väl... Så drabbades jag av ansträngningsastma redan som liten. Jag vet att det är många som lever med "sjukdomen" om man ser det så, och gör det inte till någon större grej. Men... Jag, som idrottar stöter på det här problemet ganska ofta och jag kan säga att det är en störande. Anledningen till att jag tar upp det här, är för att jag vet att det är så många som inte förstår hur extremt jobbigt det kan vara med ansträngningsastma, och visar nollrespekt mot de som har det. SÅ, jag ska berätta och försöka att förklara känslan utav det.

Tänk er... att halsen helt plötsligt täpps till och när du i panik försöker att andas tar det bara stopp, du får ingen luft. Du får inte in mer syre i lungorna än vad du får när du andas igenom ett sugrör. När luftstrupen är så täppt som den är vid det här laget, börjar den att låta varje gång du patetiskt försöker att andas in (ungefär som en skriande åsna om det ska vara noga förklarat) Utav att bara höra detta sätter skräcken i många, även jag. Tänk er känslan... Paniken och stressen över att ni inte kan göra något för att få tillbaka andan, å denna känsla, av stress och panik gör det inte enklare för kroppen att återhämta sig. Tårarna kanske börjar komma utav rädslan som uppstår, och det gör det heller inte lättare för er att andas. SÅ KÄNNS DET! Oftast så brukar de så kallade anfallen komma då man blir trött i muskler eller när man börjar känna sig anfådd. Jag kan faktist få ett anfall då jag tränar i gymmet!

Under årens lopp har jag lärt mig att hantera detta, men det har då inte varit lätt kan jag lova. Många människor runt ikring tror att man utnyttjar detta för att slippa att göra något man tycker är jobbigt, men det vill jag säga att man ska vara försiktig med att prata högt om! Jag har hört det flera gånger, också att det bara är psykiskt, och det är inte alltid så kul att höra. Jag kämpar på och klagar inte, jag till och med avstår från medicinen (bricanyl) som man använder vid akut behov, för att jag vill träna upp kroppen, lära mig att hantera det ännu lite bättre, tills det försvinner. För sån tur är så kan det växa bort på vissa människor. Jag hoppas att jag har tur och att det försvinner så småning om. Ja... då vet ni lite mer om ansträngningsastma och hur det känns för dem som lider av det. Tack å hej, bock för mig!